Mamma är på sjukhus....

 

Nu händer det som jag tänkt på ibland nämligen att mamma är sjuk o hur blir det då? ...ja min bror skrev att han kört in henne till sjukhuset i lördags o i förrgår antagligen fått en hjärtattack när hon var där. Nu är det ju så att mamma o jag har ingen kontakt sedan flera år, bara att vi är vänner på Facebook men ingenting där inte ens ett Gilla ifrån henne. Det är en lååång historia varför saker är som de är men jag o mina barn har valt att bryta kontakten med henne efter att saker hänt som hon hon inte då lyckats fixa o på så sätt kunnat hålla oss alla kvar i sitt liv. Hon o jag har aldrig varit så där supertighta men funkat ihop rätt så bra. Min bror har alltid varit favoriten, jag är Högkänslig o vill alltid alla väl, vill att andra ska må bra o jag läser alltid av ett rum o känner känslor väldigt lätt. Under många många år o till viss del ännu så har jag haft svårt att stå upp för mig själv, att säga nej o säga ifrån om det uppstått problem, jag är för snäll många gånger o särskilt då emot henne. Det har funnits saker under mitt liv, under min barndom o uppväxt som inte alltid varit ok. Men efter massa terapi o samtal så har jag kommit långt o funnit redskap för att kunna säga nej lite mer o stå upp för mig lite mer. Min hälsa är inte på topp sedan många år med onaturlig trötthet, hjärndimma o annat.

Det största problemet är att hennes man min styvfar har utsatt mig för övergrepp sedan jag var typ någonstans emellan 6-9 år under herrans många år o så även min dotter två gånger (vid 9 o 12)...min dotter o jag har löst alla sådana problem med terapi o samtal o vi står varandra närmare efter det. Men mamma har aldrig löst dessa problem utan de ska sopas under mattan, hans rykte ska bevaras o ingen ska få veta o vi måste tänka på alla fina minnen han gav. Inte ens min bror fick veta om övergreppen först men det fick han tillslut. Hon har haft otroligt svårt att möta oss o detta svåra o allt har bara blivit mer komplicerat. Vi har aldrig kunnat lösa problemen utan vi har fått mycket oförstånd ifrån henne o tillslut så kunde vi inget annat än att ta avstånd ifrån henne. Hon pratade illa om oss till sin syster i USA, hennes syster som jag hade lite mer kontakt med sista åren innan hon plötsligt dog. Hon som gav mig lite uppdateringar om hur mamma hade det, när mamma opererats eller när mamma skrev något dumt till henne för den delen, min moster som förstod så mycket, som var ett stort stöd för mig men som på samma gång stod mamma nära så klart. Min bror har aldrig uppdaterat mig om någonting kring mamma sista åren. Han o jag är inte supertighta heller o inte ovänner, vi umgås bara inte längre det har blivit mindre o mindre kontakt under åren. Det är bådas fel helt klart men jag har haft svårt att åka dit då jag varit rädd för att behöva möta min mor för att de tänkt ut att vi behövt träffas eller så. Vilket säkert inte skulle ske men så är känslan o jag svårt att åka till deras stad, ja de bor i samma stad bror o mor. Sedan tror jag åxå att eftersom min mamma aldrig tyckt om min man under 38 år, o att jag då flyttade 23 mil bort så har det åxå gjort att jag tappat kärleken till henne. Hon var brutalt ärlig några gånger om min man, vad hon tyckte om hans sätt att vara o göra o Gud vet vad, hennes otroligt dåliga pokerface när hon var i samma rum som honom. Hon som alltid letade fel på honom. Som inte tålde att han ringde mig o sa God natt när jag besökte henne. Redan första gången hon träffade honom så sa hon vad hon tyckte till mig efteråt o vi hamnade i ett stort gräl o jag bad henne dra åt h-----e för andra gången i mitt liv så det började ju bra med det då nä..... sådant sätter sig i hjärtat som en tagg o med allt som varit under åren blev det för många taggar tillslut, som då i o med hennes försvar av förövaren växte till en hel jäkla igelkott.

Nåväl jag har fått en stor frid i att inte ha henne i mitt liv o det låter verkligen grymt men så är det, det går många många dagar utan att jag tänker på henne, jag har lixom ingen kärlek kvar till henne. Den har dött bit för bit under allt som hänt o kärleken till henne har ju aldrig varit jättestor. Många säger att Näääe men hon är ju din mamma så kan du inte göra!! Jaha så därför kan man inte ta avstånd alltså? Men detta ligger djupt, det ligger saker ända tillbaka till min barndom o så han den där sk "pappan" som gjorde övergrepp, han som en gång var viktigare än min egen levande far, han som visade sig inte var den goda, fina, trygga styvpappan/"morfadern" som man trodde. Men som hon höjer till skyarna o bara vill försöka dölja hans eventuella brister. Hon har försökt säga förlåt men inte ärligt o från hjärtat. O att min bror aldrig har skrivit ett ord om när mamma tex skulle opereras eller något med hennes Grön starr, den godartade hjärntumören eller något om hennes andra krämpor som hon har eller livet hennes över lag har ju inte heller fört honom o mig närmare o absolut inte mamma o mig...Han har inte gjort någonting för att mamma o jag ska bli vänner heller o jag vet ingenting om hur han tänker i allt detta. Jag fick chansen för några år sedan att berätta lite för honom vad som hänt o hur jag kände o tyckte så en hel del vet han men som sagt ifrån honom är det tyst. Kanske är han bara neutral eller så står han kanske lite mer på hennes sida. Han får ju ta allt ansvar för henne o det är säkert skit trist då jag ju finns men ändå inte finns. Kanske han är bitter. Men vi har varandra på sociala medier o han ser vad jag/vi gör o jag ser vad de gör....ja vad vi delar o någon liten kommentar ibland.

Jag visste inte vad jag skulle svara honom när meddelandet om henne kom...fick tänka ett par timmar då känslorna var all over the place...tillslut skrev jag bara: "Det var tråkigt att höra. Vet ärligt inte vad jag ska skriva, så många känslor som kommer upp nu...."   O sedan har det varit tyst så jag vet ingenting om hur det gått. O om det nu skulle gå illa så måste jag ju vara med o fixa med begravningen, tömma hennes trea o ja det där känns såå jobbigt. Vill inte, orkar inte, kan inte..... O jag kan verkligen inte engagera mig i detta det tar emot, o så klart poppar det dåliga samvetet upp, min snällhet o allt det där men det dåliga samvetet kan inte bestämma i detta för det blir ju fel. Det vet jag ju sedan gammalt. Men klart att man måste vara med o fixa vid eventuell begravning o sådant. Det är ju så att om ett barn oavsett ålder väljer att bryta med en förälder så är det nästan till 100 % förälderns fel. Samma med mitt eget barnbarn, han har brutit till 100 % med sin far o det är Inte barnets fel. Ja ja livet, livet som sätter sina prövningar på oss alla av olika slag, som ibland gör oss starka o som ibland gör oss svaga men som tillslut brukar lösa sig till det bättre. Vi får se hur det går nu då framöver, kanske hon blir "frisk" o kommer hem o fortsätter ett tag till inte vet jag. Hon är 83. 

Kramelikraaaaam