Igår fick alla ett grupp-sms, ja alla på båda sidor i konflikten fick ett förslag på en Föreläsning X tyckte vi skulle gå på o som han själv gått. O JA Föreläsningen är jättebra det har jag både läst o hört om. Men jag känner, ja min gubbe o resten av familjen här åxå att Nej vi vill inte gå på den Föreläsningen för ingen vill möta X föräldrar eller andra från X sida. Hans föräldrar har svarat att de självklart ska anmäla sig . Min svärdotter har skrivit till Familjerätten som håller i Föreläsningen om det finns någon möjlighet att kunna se den digitalt så vi får se.
Men det jag skulle komma till är ju att X o hans närmaste alltid tycker att alla problem beror på att X o dottern inte kan samarbeta, o nej på ett sätt kan de ju inte det då han är fruktansvärt hopplös att samarbeta med, men de gör ju allt rätt o har kämpat med att få henne att förstå det men sanningen är ju att allt beror på att V inte vill träffa sin far o sina farföräldrar av en massa jobbiga anledningar ..... men de förstår inte det o bara skyller på dottern, att det är hon som orsakat allt. Ja det har jag ju skrivit om hela tiden o kan upprepa skiten hur många gånger som helst. O det skulle åxå kännas som att om vi gick på Föreläsningen så skulle det ju bara visa på att japp han har rätt, rätt i att problemet är konflikten emellan honom o dottern.....så det är åxå en anledning till att man inte vill gå. Fatta mig rätt nu jag jag skulle o vill gärna se föreläsningen för den är bra. Men vägrar ge honom känslan av att japp se där de går på föreläsningen så de vet om o förstår mitt dilemma med att hon inte går att samarbeta med o det är därför V mår så dåligt..... och vill verkligen inte riskera att möta hans föräldrar för de är inte kul att försöka diskutera med då de är otroligt påträngande o hur ska man kunna diskutera problemen när de inte fattar?? Plus att de har noll empati o noll känsla för andra människor, de har Alltid rätt o de får en att känna sig underlägsen dem så nej tack jag klarar inte att möta dem. Vet att det kommer att ske då vi bor i samma stad, bara några kilometer ifrån varandra....Det ger mig ångest. Mannen min sa igår på skoj men på samma gång på allvar att:
-Jag är beredd att flytta från stan för att slippa dem!
Drastiskt? Oh yes.... men så känns det.
V mår så himla bra just nu, han är glad trygg o utan ångest, man blir så glad att se hans rätta jag sedan en tid tillbaka. Jag var hos honom igår då dottern skulle iväg o träna en stund. Det var läggdax o vi låg där i hans säng o tisslade o tasslade, så himla kul o mysigt, han är så lättsam o glad. O man undrar sååå hur allt ska gå framöver, ska de kunna nysta i problemen o förstå varför det är som det är. Dottern är livrädd att de bara ska gå på hans version....att Familjerätten inte ska kunna få fram sanningen. Hon har sett en hel del fall på nätet där utgången gått åt pipsvängen för den mest drabbade föräldern där de har tagit förövarens parti....Usch det är såå jobbigt.
Idag gick jag upp eller hm vaknade tjugo i sju....för jag skulle gå upp 7.00 bara för att invänta målaren. Har det kommit någon ännu? Häpp o klockan är nu 9.30. Ja men asså de skrev på lappen att de skulle komma emellan 7.00 o 16.00 så. Men hur ska man veta när de kommer då? Har ju ingen lust att det hade plingat på dörren vid 7 o jag skulle gått upp o sett ut som en mystisk varelse, helt väck i huvudet, uthasandes i tofflor o morgonrock ifrån dvalan i mörkret i sovrummet...men hade jag legat kvar o sovit så lovar jag att de plingat på tidigt .... grannkompisen snett mitt emot skickade tidigare en bild på en målare på balkongen ovanför våran så jag trodde det var min tur efter det men häpp .... jobbig dag detta hahaha
Kramelikraaaaam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar